MAYHEM.
Ibland känner jag att jag saknar det,
saknar att bara kunna försvinna in i musikens värld.
Ta på mig hörlurarna,
slippa tänka.
Slippa höra allt runt om mig.
saknar att bara kunna försvinna in i musikens värld.
Ta på mig hörlurarna,
slippa tänka.
Slippa höra allt runt om mig.
EN HELT NY KARRIÄR.
håret är avklippt.
packat ner alla mina kläder och flyttat in i nickes rum.
slutat med att sluta.
börjat med att börja.
Nä, nu jävlar ska vi försöka lite till iaf!
packat ner alla mina kläder och flyttat in i nickes rum.
slutat med att sluta.
börjat med att börja.
Nä, nu jävlar ska vi försöka lite till iaf!
HEARTBEAT.
Jag vill pierca mig, jag vill tatuera mig, jag vill gå ut skolan, jag vill ta studenten, gå balen och höra folk säga "åh, kolla vad vacker hon är", jag vill fara utomlands, jag vill gå på zoo, jag vill fota, jag vill shoppa, jag vill läsa, jag vill måla, jag vill en massa.
Aja, men tänkte ägna detta inlägg åt att jag vill pierca mig, tänkte att ni kan få se lite piercingar jag vill ha. <:
Fast saken är den att jag vet att jag aldrig ens vågat göra hälften av piercingarna - men ändå tänker jag på det dagligen, hahahaha.
Justnu har jag 5 piercingar. 4 i öronen och en i naveln och jag har vart aningen livrädd då jag gjort dom. 3/5 har jag även låtit kompisar göra, hahaha. Bara naveln och ena i örat som är gjort i studio, arg har min moder vart. Hahahaha, stackars henne. Hennes älsta dotter som knappt vågar ge blodprov kmr en vacker dag och säger "mamma, jag har piercat mina öron." *visar öronen med säkerhetsnålar i* sen blev hon arg och sa att sådant måste man göra i studio, men lyssnade jag - näe :D Jag tycker det är aningen slöseri med pengar att göra nå småhål i örat på en studio :o
Men sen kom erbjudandet "om dina kompisar slutar pierca dig så betalar jag" - HEHE, det käns väll bra bortsätt att hon säger att jag inte får pierca tungan fören jag är 18 och det är ju där jag vill ha mest, elakt. Det bara för att mina tänder är lite huller om buller och jag väntar på att få en ny tandställning vilket är aningen irriterande. Hahahaha, tandställningar är fula. o.o
aja, jag har även lite smått börjat ångra att jag piercade min navel ist för att tatuera mig för jag hade fått det som 16 åring om jag lät bli att pierca mig. Men det var egentligen ganska bra att jag sket i det, för tänk om jag ändrat mig eftersom jag har en tendens att kunna göra det ibland. HAHAHAHA, ja. Ni som känner mig vet ju hur jag är. Ena dagen vill jag en sak och nästa dag vill jag en annan, hoho. Så då att leva med en tatuering som jag gjort då jag var 16 kanske inte var det bästa, men det jag isf tatuerat in hade vart en fjäril på ngn av mina axlar och det har sina anledningar, däremot vill jag fortfarande ha en så jag kanske hade kunnat göra det men ändå, naveln växer ju igen. Hoho <: sen är det snyggt på sommarn med hål i naveln ;)
Nä, fedt jobbigt inlägg att läsa. Nu ska jag iaf gå upp och se tv med min elskis familj. Hoho, sen blir det att fara ut.
Förövrigt så facebook strejar jag idag så jag har inte vart inne på fb på hela dagen, känns lite sådär. Sugen är man allt!
Aja, men tänkte ägna detta inlägg åt att jag vill pierca mig, tänkte att ni kan få se lite piercingar jag vill ha. <:
Fast saken är den att jag vet att jag aldrig ens vågat göra hälften av piercingarna - men ändå tänker jag på det dagligen, hahahaha.
Justnu har jag 5 piercingar. 4 i öronen och en i naveln och jag har vart aningen livrädd då jag gjort dom. 3/5 har jag även låtit kompisar göra, hahaha. Bara naveln och ena i örat som är gjort i studio, arg har min moder vart. Hahahaha, stackars henne. Hennes älsta dotter som knappt vågar ge blodprov kmr en vacker dag och säger "mamma, jag har piercat mina öron." *visar öronen med säkerhetsnålar i* sen blev hon arg och sa att sådant måste man göra i studio, men lyssnade jag - näe :D Jag tycker det är aningen slöseri med pengar att göra nå småhål i örat på en studio :o
Men sen kom erbjudandet "om dina kompisar slutar pierca dig så betalar jag" - HEHE, det käns väll bra bortsätt att hon säger att jag inte får pierca tungan fören jag är 18 och det är ju där jag vill ha mest, elakt. Det bara för att mina tänder är lite huller om buller och jag väntar på att få en ny tandställning vilket är aningen irriterande. Hahahaha, tandställningar är fula. o.o
aja, jag har även lite smått börjat ångra att jag piercade min navel ist för att tatuera mig för jag hade fått det som 16 åring om jag lät bli att pierca mig. Men det var egentligen ganska bra att jag sket i det, för tänk om jag ändrat mig eftersom jag har en tendens att kunna göra det ibland. HAHAHAHA, ja. Ni som känner mig vet ju hur jag är. Ena dagen vill jag en sak och nästa dag vill jag en annan, hoho. Så då att leva med en tatuering som jag gjort då jag var 16 kanske inte var det bästa, men det jag isf tatuerat in hade vart en fjäril på ngn av mina axlar och det har sina anledningar, däremot vill jag fortfarande ha en så jag kanske hade kunnat göra det men ändå, naveln växer ju igen. Hoho <: sen är det snyggt på sommarn med hål i naveln ;)
Nä, fedt jobbigt inlägg att läsa. Nu ska jag iaf gå upp och se tv med min elskis familj. Hoho, sen blir det att fara ut.
Förövrigt så facebook strejar jag idag så jag har inte vart inne på fb på hela dagen, känns lite sådär. Sugen är man allt!
DEN DÖDA VINKELN.
Bilderna är från we<3it
SHORELINE.
Musikhjälen är bra, dom spelar bra musik också. Det är ju bara kolla vilken låt som var mest önskad under 09, och i år låg Kent med samma låt på top 10 igen.
Det förtjänar dom <:
hoho, men ska ta och krypa ner under täcket.
godnatt :)
WORDS OF SILENCE.
Jag vill gråta, skrika, slåss, spotta, springa. allmänt försvinna.
LIVRÄDD MED STIL.
Jag erkänner,
Jag är justnu livrädd med stil..
Jag känner mig ensammast i världen, oälskad, oönskad, värdelös, ful, äcklig, förjävlig osv.
Allt dåligt du kan komma på känner jag mig som,
både utvändigt och invändigt.
Det var ungefär ett helt år sen som jag kände så här,
Hade just den här ångesten.
Över den här saken.
Att sova.
Att vara ensam.
Att vara mig själv.
Det är sorgligt att erkänna, men ibland är verkligheten sorglig.
Just nu.
Idag.
Är min verklighet sorglig.
Får jag gratulera,
Du är livrädd med stil.
Bild: Weheartit
Jag är justnu livrädd med stil..
Jag känner mig ensammast i världen, oälskad, oönskad, värdelös, ful, äcklig, förjävlig osv.
Allt dåligt du kan komma på känner jag mig som,
både utvändigt och invändigt.
Det var ungefär ett helt år sen som jag kände så här,
Hade just den här ångesten.
Över den här saken.
Att sova.
Att vara ensam.
Att vara mig själv.
Det är sorgligt att erkänna, men ibland är verkligheten sorglig.
Just nu.
Idag.
Är min verklighet sorglig.
Får jag gratulera,
Du är livrädd med stil.
Bild: Weheartit
THIS IS THE NEW SHIT.
Nu har jag suttit här och tänkt..
Jag städa mitt rum för ett tag sedan, hittade mitt gamla block som jag skrev i då allt var så mörkt. Jag hittade en text som löd:
skrivet 5 november 2009
"Ni är falska, ni ljuger mig rakt upp i ansiktet. 'Sannna, hur mår du?' Som om ni ens bryr er, jag menar. Jag är osnlig för er. Ni ser inte mig.
Ni förstår inte vad jag går igenom varje dag, ni förstår inte hur fantastiskt det är att jag ens orkar gå upp på morgonen.
Och nu är det så att eran mard dröm är min verklighet."
Jag mins den kvällen väl. Den var hemsk, men det är inte det jag vill skriva om. Det jag vill skriva om är att det faktiskt finns så många som känner exakt så, varje dag. Som har gett upp hoppet om ljuset, om livet. Det är inte lätt, det är förjävla svårt. Men man är aldrig någonsin så ensam som man känner sig.
Det finns hjälp. Du behöver bara sträcka ut handen, ringa ett telefon samtal, logga in på en internettsida. Det finns massor med hjälp. Både mot depressioner och mobbning. Det vet alla vi som någon gång varit där. Det är hemskt, man vill inte mer. Man tror att det föralltid ska vara så, man är blind.
Ångesten gör en blind.
Det jag vill säga med detta inlägg, låt aldrig någon trycka ner dig. Ta tag i skiten direkt, då kan du slippa lida senare i livet. Det finns folk som kan och vill hjälpa dig.
Det finns alltid någon som bryr sig om just dig.
Du är värdefull.
Jag städa mitt rum för ett tag sedan, hittade mitt gamla block som jag skrev i då allt var så mörkt. Jag hittade en text som löd:
skrivet 5 november 2009
"Ni är falska, ni ljuger mig rakt upp i ansiktet. 'Sannna, hur mår du?' Som om ni ens bryr er, jag menar. Jag är osnlig för er. Ni ser inte mig.
Ni förstår inte vad jag går igenom varje dag, ni förstår inte hur fantastiskt det är att jag ens orkar gå upp på morgonen.
Och nu är det så att eran mard dröm är min verklighet."
Jag mins den kvällen väl. Den var hemsk, men det är inte det jag vill skriva om. Det jag vill skriva om är att det faktiskt finns så många som känner exakt så, varje dag. Som har gett upp hoppet om ljuset, om livet. Det är inte lätt, det är förjävla svårt. Men man är aldrig någonsin så ensam som man känner sig.
Det finns hjälp. Du behöver bara sträcka ut handen, ringa ett telefon samtal, logga in på en internettsida. Det finns massor med hjälp. Både mot depressioner och mobbning. Det vet alla vi som någon gång varit där. Det är hemskt, man vill inte mer. Man tror att det föralltid ska vara så, man är blind.
Ångesten gör en blind.
Det jag vill säga med detta inlägg, låt aldrig någon trycka ner dig. Ta tag i skiten direkt, då kan du slippa lida senare i livet. Det finns folk som kan och vill hjälpa dig.
Det finns alltid någon som bryr sig om just dig.
Du är värdefull.
Bilden är tagen på julafton 2009, under den tiden var jag en sådan som såfort jag skulle gå ut genom min dörr drog på mig ett leende, för jag tänkte fel. Idag vet jag att jag tänkte fel. Man kan inte få någon hjälp om man inte ber om den, folk kan inte veta vad som pågår innuti dig.
Det kan vara svart, det kan vara vitt, det kan vara alla färger.
För mig var just den julaftonen svart. Det var det mycket få som visste, men efter ett tag började jag lita på folk igen. Det hjälper, vänner och kärlek är den bästa hjälpen.
Så, the new shit är att må bra. Du lever bara en gång, se till att leva ordentligt!
HÄR KOMMER RÄDSLAN, GAMLE VÄN.
Jag fick ett telefånsantal i morse, det var så det började...
Jag har så länge taggat att gå ut 9:an, men nu då det väl är gjort är jag livrädd...
Det känns som om det var igår jag började 6:års, som om jag lärde mig alfabetet förra veckan. Då man vart så glad då ens väckarklocka ringde och det var dags för skolan. Då man bad om läxor. Då man längtade efter att få bli större, ta mer ansvar. Vara ute längre.
Det känns som om det var nyss jag födes, satt där liten och såg på alla underbara barnfilmer. Madicken, Nils Karlsson Pyssling, Emil, Karlsson, Bullerbyn osv.
Jag mins nu då vi flyttade hit, jag var 5 då.. huset var så stort. Jag var ännu mindre. Men jag trivdes. Åren gick, jag slutade trivas.
Men det gick över med tiden, liksom barnfilmerna som plockades undan, leksakerna, glädjen över att gå till skolan och få lära sig nya saker.
Idag fick jag veta att jag tagit mig in på Estet bild här i kalix, men jag fick även veta att min älskade Filip mest troligt ska till Ånge.. Det är det som är jobbigast.
Jag har inte insett det fören nu, men det kommer gå rakt åt helvete.
Jag vill flytta, jag vill stanna, jag vill ha han kvar, men jag kan inte tvinga han, jag vill att vi ska gå alla som gick i 9H tsm på gymnasiet, jag vill...
JAG VET INTE VAD JAG VILL!
Är jag redo för att flytta? Vill jag stanna? Är det värt att försöka? Är det klokt att ge upp? Är jag redo att ta allt detta ansvar? Är jag redo att skicka in min svarskort redan?
Allt detta snurrar i mitt huvud, och jätte mcket mer också..
Hur fan ska en 16åring kunna avgöra ngt så här stort helt själv?
Jag har så länge taggat att gå ut 9:an, men nu då det väl är gjort är jag livrädd...
Det känns som om det var igår jag började 6:års, som om jag lärde mig alfabetet förra veckan. Då man vart så glad då ens väckarklocka ringde och det var dags för skolan. Då man bad om läxor. Då man längtade efter att få bli större, ta mer ansvar. Vara ute längre.
Det känns som om det var nyss jag födes, satt där liten och såg på alla underbara barnfilmer. Madicken, Nils Karlsson Pyssling, Emil, Karlsson, Bullerbyn osv.
Jag mins nu då vi flyttade hit, jag var 5 då.. huset var så stort. Jag var ännu mindre. Men jag trivdes. Åren gick, jag slutade trivas.
Men det gick över med tiden, liksom barnfilmerna som plockades undan, leksakerna, glädjen över att gå till skolan och få lära sig nya saker.
Idag fick jag veta att jag tagit mig in på Estet bild här i kalix, men jag fick även veta att min älskade Filip mest troligt ska till Ånge.. Det är det som är jobbigast.
Jag har inte insett det fören nu, men det kommer gå rakt åt helvete.
Jag vill flytta, jag vill stanna, jag vill ha han kvar, men jag kan inte tvinga han, jag vill att vi ska gå alla som gick i 9H tsm på gymnasiet, jag vill...
JAG VET INTE VAD JAG VILL!
Är jag redo för att flytta? Vill jag stanna? Är det värt att försöka? Är det klokt att ge upp? Är jag redo att ta allt detta ansvar? Är jag redo att skicka in min svarskort redan?
Allt detta snurrar i mitt huvud, och jätte mcket mer också..
Hur fan ska en 16åring kunna avgöra ngt så här stort helt själv?
ATT DET BARA ÄR TIMMAR TILLS DU GÅR..
And if all the world was perfect,
I would only ever want to see
your scars.
Bild: We heart it.
I would only ever want to see
your scars.
Bild: We heart it.
LSD, NÅGON?
Bild: We heart it.
COLUMBUS.
Även om det gör ont
Även om du inte orkar
Försök.
Men när man försökt då?
När man inte orkar mer?
Vad gör man då?
Även om du inte orkar
Försök.
Men när man försökt då?
När man inte orkar mer?
Vad gör man då?
BARA DÅRAR RUSAR IN.
Universum är ett monster, men det har sparat dig och mig
Och jag göra vad som helst för att få ditt liv att verka bättre
- Håkan Hellström – Bara Dårar Rusar In
