Nu har jag suttit här och tänkt..
Jag städa mitt rum för ett tag sedan, hittade mitt gamla block som jag skrev i då allt var så mörkt. Jag hittade en text som löd:
skrivet 5 november 2009
"Ni är falska, ni ljuger mig rakt upp i ansiktet. 'Sannna, hur mår du?' Som om ni ens bryr er, jag menar. Jag är osnlig för er. Ni ser inte mig.
Ni förstår inte vad jag går igenom varje dag, ni förstår inte hur fantastiskt det är att jag ens orkar gå upp på morgonen.
Och nu är det så att eran mard dröm är min verklighet."

Jag mins den kvällen väl. Den var hemsk, men det är inte det jag vill skriva om. Det jag vill skriva om är att det faktiskt finns så många som känner exakt så, varje dag. Som har gett upp hoppet om ljuset, om livet. Det är inte lätt, det är förjävla svårt. Men man är aldrig någonsin så ensam som man känner sig.
Det finns hjälp. Du behöver bara sträcka ut handen, ringa ett telefon samtal, logga in på en internettsida. Det finns massor med hjälp. Både mot depressioner och mobbning. Det vet alla vi som någon gång varit där. Det är hemskt, man vill inte mer. Man tror att det föralltid ska vara så, man är blind.
Ångesten gör en blind.
Det jag vill säga med detta inlägg, låt aldrig någon trycka ner dig. Ta tag i skiten direkt, då kan du slippa lida senare i livet. Det finns folk som kan och vill hjälpa dig.
Det finns alltid någon som bryr sig om just dig.
Du är värdefull.